Torsdag kväll
Klockan är 22:00 kvällen före vår avresa. Väskorna är packade, ja i alla fall min. Om dottern är färdig vet jag inte. Numera har jag börjat använda mig av måttot "eget ansvar".
Det måste trots allt sägas, även om jag kan anses partisk, att mina döttrar är moraliska och ansvarstagande unga individer. Jag är stolt över dem. Men ... Ja nu kommer "men-et". Man skall inte förglömma att de faktiskt är tonåringar och vår uppgift som vuxna och föräldrar är att förbereda dem inför deras vuxenliv. Fy, nu låter jag som kvinnan som skrev "Barnaboken".
Dottern och jag har i alla fall planerat morgondagen, när pengar skall växlas, var vi skall träffas och vem som skall ta med vad. Så man kan väl säga att vi är klart förberedda.
Nu är det dags för mamman att sova medan dottern chattar med folket i Norrland. Trevligt att ni vill följa med på vår resa. Häng med och ...
be carefull out there
/Madlén
---
Fredag kväll 22:20 Hotel Wartburg, Mannheim
Dottern och jag har checkat in på hotellet, tv:n är på och vi tittar på en kanal som heter VIVA. Det är den tyska motsvarigheten till MTV men de är helt klart galnare. Allt enligt dottern. För mig är det en ny erfarenhet.
Fantastiskt och inte underligt att man i vissa länder inte är så duktiga på något annat språk än sitt eget när allt som visas på TV är dubbat. Dottern säger att det är som att titta utan ljud. För mig som aldrig har tagit ett tyskt ord i min mun är det som när jag var på Gran Canaria och allt var dubbat till spanska. Skådespelarnas ansikten är bekanta, avsnittet jag ser av ”Tyst vittne” har jag sett förut men jag fattar ändå inte vad som händer.
Vi är inte så långt söderut men jag slogs av hur ’södrigt’ det är i stilen här. Luckor som man kan dra för fönstren, tunna spetsgardiner och starka lampor som lyser i rummen. Det är vad jag ser ner vi sitter på bussen från Frankfurt där vi landade på väg till Mannheim. Och grönskan!
Det är helt underbart ljusgrönt på träd och buskar och åkrarna är täckta av grödor i grönt och gult. Jag är glad för att vi hit vid den här tiden på våren och inte en månad tidigare som det egentligen var meningen om konserten inte hade blivit framskjuten. I Frankfurt var det 13 grader klockan 19:30 och när vi anlände till Mannheim klockan 22:00 var det 15 grader. Kan det vara bättre. Jag har tagit med mig sandaler och kjol för säkerhets skull.
Efter att ha lämnat av väskorna gav jag mig av på en promenad för att se om jag kunde få tag på lite snacks till oss. Ha! Det kunde jag ju drömma om. Receptionisten hade redan varnat mig genom kommentaren: ”Du är i Tyskland.” Det fanns inte något som skulle kunna liknas vid öppet förutom några förskräckta restauranger. Däremot var det fullt med folk ute som flanerade den här ljumma kvällen. Det var bara att gå tillbaka till hotellet. Torrostade jordnötter, mineralvatten och en öl.
Karta och vägbeskrivning till SAP arena är klar, frukost serveras mellan 06-10, shopping-stråket ligger 200 m härifrån, nu är det bara en stärkande natts sömn som behövs.
God natt mina vänner och …
be carefull out there
Madlén
---
Lördag 21 april 08:52
Mannheim känns som en storstad. Kanske beror det på att jag bor på en liten ort som inte har så mycket nattlig trafik. Det var ganska varmt igår kväll så vi hade fönstret öppet när vi sa god natt. Bilarna rusade förbi och jag hade en känsla av att det skulle ta tid att somna.
Klockan 8 ringde klockan och jag insåg att jag hade sovit gott. Antingen var jag trött eller så är trafiken lugn här på nätterna. En härlig dusch, vänta på att dottern skulle fixa håret och sedan ner till frukosten. Väl nere i restaurangen möttes vi av ett överdåd i matväg. Ingenting fattades. Det var korvar, äggröror, lax, skinka, marmelader, frukt, croisonger, ja allt man kunde önska sig. Vi njöt för fulla muggar en lång stund innan vi bara inte orkade äta mera. Det kallar jag frukost.
Hotellet är helt underbart med öppna ytor, trevlig personal och luftigt rum. Dottern och jag känner oss lyxiga, mätta och vi ger oss i väg nyfikna på staden. Lite klagande får jag höra att jag ser för turistig ut men det kan jag leva med. Kameran hänger redo över axeln och vi går ut för att mötas av varma solstrålar.
Det är lördag och torghandeln är i full gång. Vilket överflöd av frukter, blommor och grönsaker men framför allt slås vi av hur köerna ringlar fram till, håll i er, sparrisförsäljningen. Sparris är det som dominerar handeln och man köper inte tre eller fem stycken utan kilovis. Hmmm.. Jag behöver nog gå en kurs för att lära mig lite mera om livet med sparris.
Jordgubbarna kunde vi inte låta bli. De ligger i stora högar, ungefär som om det var potatis, och försäljaren frågar vänligt om vi vill ha ett kilo eller mera? Vi får med oss våra gubbar i söt pappersstrut och går vidare.
För att göra shopping-historien kort så kan jag förmedla den glada nyheten att dottern har hittat två klänningar och ett par skor som hon skall ha till avslutningen. Hon går ut grundskolan om ett par månader och då blir det fest. Hon kommer att vara jättefin!!!!
Tillbaka till hotellet för att lasta av det vi handlat, vila fötterna lite och strax skall vi ge oss av ut i vimlet igen. Arenan ligger en bra bit härifrån och vi har tänkt börja gå ditåt för att samtidigt utforska staden. Hej så länge mina vänner och
Be carefull out there
Madlén
---
Lördag 19:52
Ja, så då gick vi iväg, dottern och jag, hon som kartläsare och jag höll farten. Hennes gymnastiklärare har sagt att hon eventuellt skulle kunna skippa orienteringen i skolan och jag kan gladeligen intyga att hon är en fena på stads-orientering. Kartan kan hon helt klart läsa. Det intressanta med Mannheim är att stadskärnan är indelad i fyrkanter benämnda med en bokstav och varje kvarter har ett nummer. Vi bor alltså i kvarteret G3. Smart! SAP arena som vi skall till finns inte med på kartan så det är bara att promenera på och agera turister.
Med kameran i högsta hugg och kartläsaren bredvid mig går vi genom staden och njuter av vackra byggnader, i alla fall jag, gröna träd och tunnklädda människor. Det är varmt, När klockan blir 15:30 visar termometern på 27 grader Celsius. Fantastiskt! Gamla stenhus och museer är det bara jag som är intresserad av men dottern är tålmodig och vi kommer fram till att det här skall vi göra om. Hon skall lära sig en massa språk så vi (hon)kan göra oss förstådda och jag …. Jag vet inte. Det kanske är jag som skall bidra med reskassan. Vi har i alla fall trevligt.
Vi stannar på ett fik för kaffe och bakelse. Den unga flickan som expedierar oss kan inte ett endaste ord engelska, ännu en gång är vi fascinerade över detta faktum, men det är gott och vi konstaterar att det är billigt. Ca 40 kronor betalar vi för detta.
Knappt två timmar tar det för oss att promenera till arenan. På vägen dit passerar vi ett kolonistugeområde. Tänk att människor i alla länder har ett lika stort behov av att sätta händerna i jorden och njuta av det som kommer upp där ur. Vackert också. Precis bredvid motorvägen. Dottern börjar klaga över att hon inte orkar gå så fort, hon och hennes systrar som alltid klagar på sin mamma om att hon aldrig rör på sig eller går promenader. Vem är det nu som skulle kunna öka tempot. Helt plötsligt ser vi något över trädtopparna som ser ut som ett UFO. Arenan!
Synen som möter oss är helt makalöst otrolig. Flickor, eller fjortisar som dottern kallar dem, i långa rader. De sitter ner på asfalten och mellan dem några enstaka förskrämda föräldrar (hoppas jag att det är). Kön är såååå lång och att ta sig till toaletten tar ca en timme får vi veta av ett par ungdomar. Det gäller att planera drickandet.
Vi hittar de andra flickorna och deras mammor som är längst bak i kön. Efter en liten diskussion (en öl till mammorna) kommer vi fram till att det här med köande är överreklamerat. Tjejerna går iväg och efter en liten stund ser vi att de har klämt in sig långt fram i kön. Åter en liten stund senare börjar de släppa in till arenan.
Måste verkligen berömma arrangörerna. De grupperar in tonårsflickorna i gäng om ca 50. Före varje grupp går det en ”Security” och föser sin hjord framåt försiktigt men bestämn. Helt plötsligt hör vi ett gäng tjejer skrika hysteriskt. Först tror jag att någon har skadat sig men tydligen är det några som står i ett fönster och vinkar ner till flickorna. Det skulle kunna vara bandet men det går inte att se. Är man däremot tonårig flicka och tillika fan av Tokio Hotel är det högst troligt att det är bandet!! Inga fler kommentarer om den saken.
Vi mammor står och ser på när våra flickor lugnt och fint promenerar in i arenan. Nu är den delen av vårt uppdrag avklarat och vi känner oss lättade och faktiskt lite trötta. De andra mammorna skyller på att de är allergiska men det är inte jag och jag är precis lika trött.
Vi tar spårvagnen in till centrum, tar en kaffe och pratar lite. 21:10 skall vi ta spårvagnen tillbaka till arenan och hämta upp tjejerna. DET skall bli spännande. En halvtimme kvar för mig att vila fötterna. Fortsättning följer.
Be careful out there
Madlén
---
Lördag 23:31
Tillbaka på hotellet igen och jag kan bara konstatera att det är tur att mödrar inte vet om allt som händer.
Dottern ringer en halvtimme innan jag skall sätta mig på spårvagnen och berättar att hon har tappat bort sina kompisar, folk (andra flickor) har försökt slita av henne sina skor, hon har blivit bortburen av vakter och där sitter jag (mamman) och känner mig oansvarig som har lämnat mitt barn i detta skrikande (det hörde jag) hav av flickor och undrar om både dottern och jag kommer att överleva den här situationen.
Springer till spårvagnen som aldrig tycks komma när jag tycker att det borde vara blåljus på den för jag måste ju dit, hjärtat i halsgropen, skuldkänslor, men lugn för det kräver ju situtationen.
För att göra historien kort: redan innan förbandet har börjat spela har vakterna börjat bära bort tonårsflickor därifrån på grund av att de trycker på bakifrån, innan Tokio Hotel ens har börjat spela försöker vakter att bära bort dottern, flickorna runt henne försöker hålla henne kvar, hon bärs in till ett angränsande rum, bår och dropp bärs in, hon skriker att hon inte vill vara där, hon sliter sig loss och springer därifrån, tar sig tillbaka till "the mad house" och bevittnar resten av konserten på ett annat ställe i arenan.
När jag hör allt detta tänker jag att det är ju tur att föräldrar inte vet om allt som händer deras barn!!
Dottern har med kameran fotograferat och spelat in hur det låter under själva spelningen. Det får mig att tänka på en film jag såg en gång från när Beatles gjorde sin första spelning i USA. Det enda som hördes var alla skrik medan deras musik och sång dog i skriken. Jag har nu hört detta och hade det inte varit inspelat med bild och allt så hade jag inte trott det. Puh!
Nu har dottern druckit mycket vatten, vi har tittat på bilderna, hon har berättat och vi är nog helt slut båda två av olika anledningar.
Tänker på filmen där Hugh Grant träffar en berömd skådespelerks och hon följer med honom hem efter att han har råkat hälla kaffe över henne och han säger "Nice, but surreal". Det är nog just så som dotter och jag känner just nu. Men mest hon.
Nu skall vi lägga oss och samla tankarna och krafterna.
Men det som vi båda ser fram emot mest just nu är den underbara frukost som väntar i morgon bitti. Vi har bestämt att vi skall unna oss att sitta länge och njuta. God natt mina vänner.
Be careful out there.
Madlén
---
Söndag morgon 08:51
Jag är nere i restaurangen med en kopp kaffe och väntar på dottern.
När jag klev ur sängen för en timme sedan så kändes mina ben något stela efter gårdagens promenerande. Då kan ni tänka er hur dotterns ben och fötter mår idag efter att först ha vandrat halva Mannheim runt och därefter utsatts både för att bli trampade på och ryckta i. Hon är trött idag men det har hon faktiskt gjort sig förtjänt utav och det med beröm godkännt.
Vi har pratat en del om det här med att resa och uppleva. Helt klart är det lätt att bli beroende och jag har en känsla av att det inte är sista gången jag och dottern gör en resa till sammans. Det här är ju hur kul som helst.
Men nu skall vi först inta denna ljuvliga frukost, kanske hinner vi med en kort utflykt innan det är dags för oss att leta rätt på bussen som avgår 11:25 från ett ställe som vi inte riktigt vet var det är för att ta oss till flyget hem. Hej så länge mina vänner
Be careful out there
Madlén
--
Söndag 19:22
Åter hemma men längta att ge sig iväg igen till nästa ställe finns i kroppen. Inte så konstigt egentligen när det alltid dyker upp så spännande och intressanta människor vart man än är.
Efter frukosten gick jag ut i solen en stund och då var det en äldre herre och säger något på tyska. Efter att ha klarat av vilket språk vi kunder konversera på och vilket land jag kommer ifrån börjar han berätta: Han har en vän från Sverige som har kört formel-1 och han har varit i Anderstorp, och det var Beatles och Roling Stones och "God bless you" och sedan gick han till sin kyrka för att fira gudstjänst.
Dottern och jag packade ihop våra tillhörigheter och gav oss iväg för att hitta bussen som skulle ta oss till Frankfurt Hahn. Det här med busshållplatser är en historia för sig. Det vill säga: enda sättet (nästan) att känna igen en busshållplats är genom att kolla om det står andra människor som kan se ut som om de väntar på en buss. I det här fallet var det enkelt. De andra hade också resväskor med sig.
Jag vet inte om det är likadant i resten av landet men i Mannheim har jag inte sett en endaste kiosk, Pressbyråliknande hål i väggen eller något som skulle kunna föreställa SevenEleven. Vi behövde vatten för idag var det nästan varmare än igår men ingenstans att köpa det. Sen fick jag syn på ett ställe där folk såg ut att jobba med skylten "CityBeach" och som verkligen gjorde skäl för namnet. En sandstrand mitt i staden med solstolar, skylt som de stod "strand" på och bast-parasoll. Helt underbart med tanke på att stället ligger så långt bort från ett vatten man kan tänka sig. Till slut fick jag, trots att de inte skulle öppna på en timme än, köpa en flaska vatten som om den vore guld värd. Men vatten behövde vi.
Det var svalt och skönt i bussen ända till den var tvungen att svänga av motorvägen och köra på småvägar på grund av vägombyggnad. Då gick det långsamt och värmen bara steg. Vi kröp fram men å andra sidan fick vi se en lite annan sida av landet. Långa rader med vinrankor, pittoreska hus och gula ängar. Vackert, vackert och åter vackert.
Flygplatsen, med incheckning, stressig säkerhetskontroll där medförda vätskor inpackade i plastpåse, dator och kamera måste separeras från övrigt bagage, dottern som piper och kontrolleras extra noga, packa allt i väskan igen och jag är helt slut efter den kontrollen. Sönt när det är över och man bara kan vänta på att personalen skall se till att jag kommer säkert till nästa land där man förhoppningsvis slipper öppna väskan igen utan bara kan ta sig ut till bilen och få komma HEM.
Den här resan har varit trevlig, spännande och jag vill gärna göra fler.
Be careful out there
Madlén
